K har varit ute och gått i korridorerna, påhejad av sjuksköterskorna. Ju mer aktiv han är, desto bättre är det. Han kommer inte få lämna avdelningen förrän han åker hem och det är ju lite tråkigt. Det finns mer stimulerande ställen än avdelning 85, liksom.
Nu är det också slut på fika på säng. ”Gå och hämta fika i dagrummet” säger dom åt honom. Inget pjåsk, upp och hoppa!
Svullnaden i K:s ansikte börjar gå ner, sakta men säkert. Han mår ganska bra, men känner sig ibland orolig och lite overklig, som att allt som hänt kommer ifatt honom. Jag påminner honom om att det vore konstigt om han inte kände sig omskakad. Att få skallen uppsågad och hjärnan petad i är en ganska anmärkningsvärd händelse. ”Ja, kanske” säger K då. Han är inte så mycket för att tycka synd om sig själv. <3
Jag har också vilat, hemma, med hunden. Den här veckan var ganska innehållsrik och behöver smältas.
Heja heja!