Rösta nej till cavernous angioma
Nu är jag och L och hälsar på K på avdelning 85, som ligger på plan 5 i samma hus. Han har eget rum och här är det kvavt. Jag ska försöka fixa så det blir lite svalare.
Idag är K svullen i vänster kind också. Ser ännu mer ut som att han fått en fet smäll. Men är piggare och mycket mer rörlig. Alla slangar och mätsladdar är borta. Mumiebandaget är utbytt mot en nätmössa.
Jag tog med mig lite Ramlösa och godis till K. Lång väntan på bättre och roligare tider nu.
K hörde av sig vid 12. Han har fått flytta upp på avdelningen till rummet han ska ha tills han åker hem.
Han är jättetrött men mår ok.
Jag ska hälsa på i eftermiddag.
Jag har varit hos K sedan kl 15. Han ligger kvar på NIMA men har bytt från sal 3 till sal 1. Det är något slags utslussningssystem där man efter sal 1 på NIMA får åka upp till vanliga avdelningen.
K hade ont i huvudet och var svullen runt vänster öga när jag kom. Inget av det är konstigt efter den typen av operation han har genomgått. ”Det ser ut som han har fått stryk” sa jag till sjuksköterskan. ”Han _har_ fått stryk” sa hon. Det är bra med svart humor hos vårdpersonal.
Han fick lite smärtlindrande och även blodtryckssänkande medicin, var orolig och virrig en stund, men det verkar också vara ett väldigt vanligt symtom efter hjärnoperation. Sen gick det över och han blev sig själv igen. Han kämpar på väldigt stoiskt. När jag kommer hit kan han släppa ut lite oro och låta mig ta över.
Dom tog bort blodtrycksmätningen som var kopplad i artärinfarten och vid manuell mätning visade det sig att han hade alldeles lagom blodtryck. Jättevanligt att det blir så. Tur att det inte bara är maskiner som mäter, utan också folk som ser sånt här varje dag på jobbet. Så lugna och positiva människor, trots att deras arbete innefattar så mycket ansvar och oförutsedda händelser. Plus alla pjåskande anhöriga. (Ja, jag talar om mig själv.) Sjuksköterskor och undersköterskor är dom största hjältarna som finns.
K:s öga svullnade igen ännu mer på eftermiddagen och sjuksköterskan ringde kirurgen för att dubbelkolla så det var normalt. Det var det.
K fick mat, som han tyckte var äcklig (den såg förfärligt äcklig ut). Men han åt duktigt ändå, ungefär halva portionen. Han har druckit massa vatten också och det är väldigt bra enligt sköterskorna.
Jag bestämde mig för att stanna kvar här hela besökstiden. Det är små detaljer som jag kan assistera med. Fixa ny sval kudde, hämta vatten och massera K:s panna. Svårt att föreställa sig huvudvärken från helvetet som han måste ha.
Vi fick besked om att K ska på kontrollröntgen i morgon kl 9.15. Det känns bra. Läkarna ska gå överlämningsrond under kvällen idag också, men jag hinner nog inte träffa dom.
Allt känns lugnare här nu än när jag kom. Bara två patienter kvar (av fem) och inte en massa falsklarmklockor som ringer stup i kvarten.
Stannade en stund extra för att hålla K:s hand när dom tog bort sårdränaget. Det gjorde ont men nu är det gjort.
Sa godnatt till K och gav mig ut i sommarvärmen igen.
Nu har jag pratat med en undersköterska på NIMA och fått rapport om att K har suttit på sängkanten och ätit frukost. ”Han mår bra”, sa hon.
Ronden har inte varit än så den kanske sker när jag hälsar på i eftermiddag.
Jag har sovit ut och ätit. Välbehövligt efter gårdagen. Nu ska L och jag gå till domkyrkan en stund.
K kom in på operation vid 11-tiden och blev väckt vid 15-tiden. Kirurg F ringde mig då och berättade att allt har gått bra. Att K var vaken och inte hade jätteont. Att han kan ”röra på alla extremiteter”, vilket väl var kirurgens sätt att säga ”han verkar vara helt ok”.
Nu ligger K på NIMA och ska ligga där i något dygn för övervakning. Jag var där och hälsade på nyss och han har bandage runt huvudet, slangar, sladdar och monitorer överallt. Men han pratar och verkar vara sig själv, om än väldigt medtagen, ledsen och trött.
K fick dricka lite vatten när jag var där och steg för steg kommer han återhämta sig. Snäll och erfaren personal, mycket maskiner som håller koll och en envis och urstark K.
När jag gick skulle K sova lite, men hade inget hopp om att få sova länge eftersom personalen väcker honom och tar prover, ger medicin och kollar så allt är bra hela tiden. Det känns tryggt, men jag förstår K:s frustration.
Jag lämnade K utanför dörren till operationsavdelningen. K åkte säng och jag körde resväska. Puss, vi ses om några timmar.
Kirurgen kommer att ringa mig när han är på uppvakningen, vilket kan vara om åtskilliga timmar, så nu är det bara att vänta.
Jag checkade in på vandrarhemmet och har nu gått och satt mig i en röd sammetsstol på Café Linné. Ska inta massor av kaffe, våfflor och podcasts.
Vi hängde på låset till dagvården och K fick direkt byta om till operationskläder och lägga sig i ”sin”säng där.
Personalen känner inte igen honom eftersom han rakade av sig sitt långa skägg och yviga hår i går kväll. (Tur att jag är lätt igenkännlig.)
I går var det inskrivning på Akademiska i Uppsala.
Eftermiddagen bestod av prover, samtal med kirurg, narkosläkare och övrig personal. Jag fick även göra en ny magnetröntgen.
Därefter bodde F och jag på hotell i Uppsala.
I dag kom jag tidigt till sjukhuset och ska ägna första delen av dagen till att förberedas (desinficering, hårrakning, sövning) i några timmar och därefter opereras i ca 4h.
De kommer skära upp huden ett ganska stort område runt örat, skära av käkmuskeln för att komma åt och därefter såga upp ett litet hål i skallbenet. Därefter går de in och gör det som är den viktiga delen. Jag kommer ha en eller två neurokirurger som arbetar med mig.
När de är klara sätts skallbiten tillbaka och fästs med en titanplatta. Käkmuskeln och huden sys ihop igen.
Därefter kommer jag skickas till NIVA på uppvakning för en uppkopplad period med ständig bevakning. Där kommer jag stanna i 24 timmar. F får besöka.
Sedan kommer jag vara på avdelning i drygt en vecka, med enkelsal där jag får ta emot besök. F kommer stanna i Uppsala minst till på lördag.
Jag får, till och med uppmuntras, att gå upp direkt efter operationen. Jag ska röra mig så mycket som vanligt som jag kan. När jag lämnar avdelningen kommer jag kunna gå härifrån själv.
Inskrivning på neurokirurgins dagvårdsavdelning hos sjuksköterska Y, som är trevlig och glad. Hon tyckte att K nästan var lite för lätt att sticka i, han fick högsta betyg i ådror. Blodprover tagna och infart satt i armen.
Nu väntar träff med diverse läkare och magnetröntgen.
Det utförs 50-60 operationer av den här typen varje år i Sverige. Tidigare gjordes kring 100 om året.
Antalet har gått ned av två skäl. Dels har antalet som Stockholms-regionen remitterar gått ner kraftigt av någon anledning men även för att resultaten av operationerna är goda. Operationerna görs ofta tidigt i livet och de patienterna behöver oftast inte mer vård senare.
Göteborg gör flest, Akademiska är tvåa.
Grafen nedan visar patienter i klass 1 (anfallsfria) två år efter operationen. Den röda linjen är lesionektomier:
